Apallarkistisk Ekonomi

Bakgrund

Ur de feodala samhällen vi en gång hade i Europa, med adelsprivilegier och livegna ofrälse som tvingades försörja adeln, uppstod den demokrati vi har idag. Förändringen kom när det blev mer ekonomiskt för storjordägarna (adeln) att ha anställda istället för slavar.

I Sverige skedde det redan i mitten av 1700-talet då “statarsystemet” tog form. Även om statarnas villkor var reglerade i ett bindande kontrakt på ett år, ouppsägligt för båda parter under året, blev vissa statare i det närmaste livegna på de gårdar där de var anställda. På grund av den begränsade kontantlönen hamnade statare i skuld i jordägarens butik där olika förnödenheter såldes, och kunde inte lösa skulden. Således kunde de inte heller flytta till någon annan tjänst när kontraktstiden gått ut och de var de facto livegna av den jordägande klassen.

Idag – Post-Feodal Adel

I dagens “Demokratiska Monarki”, med en “kapitalistisk blandekonomi”, har vi bytt ut den jordägande adeln “av guds nåde” mot politikerna, näringslivets toppar och fackföreningarnas pampar, den post-feodala adeln. Dessa ingick en allians 1938, “Saltsjöbadsavtalet”, för att kontrollera produktionen i samhället och det har följts av flera liknande avtal. Sedan 2009 finns officiellt inget avtal men mycket av de tidigare avtalen finns numera cementerat i samhället genom lagar, praxis och den massiva skuldsättning man skapat bland hushållen i Sverige.
Man talar idag om “Arbetslinjen” och “Sysselsättningsmål” samtidigt som man tvingar hushållen i skuld för att få befolkningen att försörja den post-feodala adeln.
Vad vi har idag är ett feodalt kapitalistiskt system där de rikaste blir allt rikare medan utvecklingen för medel- och låginkomsttagare är en betydligt plattare kurva. Som exempel kan man ange att 2017 så tog de rikaste 10 procenten in 87 % av de rekordstora kapitalvinsterna.

Apallarkistisk Ekonomi

Ekonomin i ett apallarkistiskt samhälle är ett öppet kapitalistiskt samhälle. Det tillåter kapitalister att samla välstånd medan samhället strävar efter att utvecklas.

Den apallarkistiska ekonomin vilar på att staten ser till folkets lägsta antal gemensamma behov för att skapa ett hållbart kapitalistiskt system.
Med utgångspunkt att hålla staten liten och med en primärt tjänstgörande funktion skall det ekonomiska systemet ge alla medborgarna en del av samhällets vinster, en samhällsavkastning.
Det görs genom att man inför en universell basinkomst (UBI) för medborgarna.

Det finns olika förslag till finansiering av UBI baserade på; löneskatter, konsumtionsskatter, företagsskatter osv.

Oavsett vilken metod som väljs så är det grundläggande att man tillskriver varje medborgare ett ekonomiskt värde i samhället och att de sålunda har rätt till del av den avkastning som samhället genererar. Inte för att slippa social oro eller för att man skall vara “god” utan för att varje medborgare faktiskt tillför samhället ekonomiskt värde.

Något som visats i empiriska studier som “An Empirical Analysis of Cross-National Economic Growth, 1951-80*”, av Kevin B. Grier och Gordon Tullock.

Eftersom arbetstagarna har sina grundläggande behov säkerställda, står det dem fritt att förhandla om sina villkor från en jämlik ställning visavi arbetsgivarna. Detta kommer göra det möjligt för arbetaren att ingå ett “Frivilligt Kontrakt”, vilket innebär att arbetaren inte behöver sälja sin arbetskraft till underpris till arbetsgivaren.

Adam Smith och Karl Marx pratade om den ojämlika ställning som råder melllan arbetaren och arbetsgivaren i en aställningssituation.
Arbetsgivaren är alltid i en starkare ställning då de har större välstånd som täcker inkomstbortfall vid en strejk.
Om arbetstagaren har samma ekonomiska frihet som arbetsgivaren så kommer denne att vara tvungen att betala fullt pris för arbetstagarens arbetskraft.
Man undkommer då den naturliga sendfördelning av kapitalvinsten som ligger till grund för dagens ojämlika inkomstfördelning mellan kapitalister och arbetare.

En basinkomst innebär att:

  • Alla har råd med mat och husrum
  • Arbetarna har möjlighet att tacka nej till dåligt betalda arbeten
  • Företagens vinster fördelas jämnare mellan ägarna och arbetarna
  • Statens administration hålls till ett minimum då man undviker riktade bidrag och man slipper kontroller av bidragsberättigande
  • Fler får råd att studera
  • Jämställdare inkomstfördelning
  • Fler födda barn genom ökad trygghet för familjer
  • Fler får råd att utveckla sina idéer
  • Ökat kulturellt utbud
  • Minskat behov av fackföreningar
  • Möjlighet till lägre arbetstid
  • Ökad ekonomisk dynamik i samhället

Detta gör att staten kan koncentrera sina resurser på de minsta gemensamma nämnarna i samhället; sjukvård, skola, infrastruktur/kommunikation, yttre försvar och inre skydd (polis, brandkår).

Med en ekonomisk politik där makten ligger hos medborgarna istället för hos staten eller näringslivet så maximerar man de dynamiska effekterna i samhället och får bort de sista feodala kvarlevorna.
Man ger medborgarna den demokrati, folkstyret, som vi eftersträvat sedan feodalsamhällets kollaps.