Om Buckanjärer

De Första Apallarkisterna – De Utan Härskare

Buckanjärer var ett slags kapare eller fria sjömän som verkade i Karibiska sjön under 1600- och 1700-talet. Ursprungligen tillämpades namnet på de marklösa vildsvins- och nötkreatursjägarna i de i stort sett obebodda områdena på öarna Tortuga och Hispaniola.

Köttet som de fångade röktes över en långsam eld i små kojor som på franska kallades “boucanes” för att göra “viande boucanée” – rökt eller långkokt kött – som de sålde till kaparna som förberedde sig för att attackera (till stor del spansk) sjöfart och bosättningar i Karibien.

Så småningom tillämpades termen på kaparna själva

Även om piraterna i stort sett var laglösa fick kapare nominellt tillstånd (kaparbrev) av olika stater – först fransmännen, senare de engelska och nederländska – att kapa andra länders skepp.

Det visade sig dock snart att kaparna inte gjorde någon skillnad mellan spanska, franska, engelska eller holländska skepp.
Buckanjärer, som ofta var före detta europeiska, afrikanska eller infödda slavar, ansåg inte att kungar och drottningar hundratals mil från Karibien hade någon rätt att bestämma över dem.

Étienne de la Boetie
Discours de la servitude volontaire ou le Contr’un 
(Discourse on Voluntary Servitude or the Anti-Dictator)

Innan någon annan tog Buckanjärerna till sig den nya tidens frihetsfilosofier. När Étienne de la Boetie skrev, -“Resolve to serve no more, and you are at once freed“, gjorde buckanjärerna just det, slutade tjäna!
Hundra år före den franska revolutionen drevs buckanjär-företagen (sjörövarskeppen) efter devisen “frihet, jämlikhet och broderskap“.

I ett buckanjärföretag valdes kaptenen demokratiskt och kunde avsättas med besättningens röster. Besättningen, och inte kaptenen, beslutade om de skulle attackera ett visst skepp eller en fartygsflotta.


Bytet delades jämnt in i delar; kaptenen fick ett avtalat belopp för fartyget, plus en del av krigsbytet, vanligtvis 5-6 delar medan styrman och läkare fick typiskt 3-4 delar. Övriga medägare, sjömännen, fick en del var. Buckanjärernas framgång, de var mycket effektivare kapare än de krigförande ländernas flottor, och deras urskiljningslösa förhållningssätt gjorde att de feodala stater som legat i krig med varandra i hundratals år gjorde gemensam sak och bekämpade de karibiska piraterna, den tidens enda demokratiska organisationer. Detta var under inkvisitionens och den transatlantiska slavhandelns tid, ändå spred man propaganda buckanjärernas grymhet för att hindra spridning av deras farliga idéer om människors rätt till frihet.

De feodala staterna vann till slut mot buckanjärerna men kunde inte utrota drömmen om frihet. När de övergick i de post-feodala “demokratier” som bildar våra nationer i dag tog Staten och Näringslivet över adelns privilegier. Man glömde dock inte hotet från folkstyret och har systematiskt bekämpat folkliga frihetsrörelser som anarkister och andra genom att demonisera och förfölja dem.

Idag utkämpas striden mellan auktoritet och frihet både i den fysiska världen och i cyberspace…